Godis åt folket?

Intressant läsning!!!

Jag har nyss läst ut ”Godis åt folket – En bok om hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike”, efter att tidigare även ha slukat ”Det sötaste vi har” av Ann Fernholm och ”Sockerbomben i din hjärna” av Bitten Jonsson. Godis är kontroversiellt att prata om, det är så laddat för många människor. Är inte det egentligen konstigt? Vi vill liksom försvara vårt godis. Och de som är tydliga med att de inte äter det i sin familj blir ifrågasätta betydligt mer än de som väljer att äta det. Detta trots att vi vet att godis är dåligt för oss av flera olika anledningar och att det inte är riktigt att jämföra med en hembakad kaka eller bulle. Man kan ju såklart utesluta allt socker, men det är ytterligare en nivå. Det skulle ju innebära att ifrågasätta även vetekransen, kladdkakan och kanelbullen! Just nu talar jag bara om lösgodis. Eller godis helt enkelt. Enligt böckerna ovan finns det ämnen i godis som ej är tillåtna i baslivsmedel då man anser att det finns risk för negativ påverkan på individen. Men ämnena är tillåtna i godis. Som även barn äter. Små lättpåverkade barn utsätts för ämnen man inte klassat som ok i baslivsmedel pga deras påverkan på kroppen. De verkar dessutom ha större effekt på barn enligt studier. Och om man som förälder säger att man inte vill att ens barn skall äta det anses det stigmatisera barnet. Man berövar barnet på lyckan i livet. Jag raljerar nu, men så kan det kännas.

I ”Godis åt folket” hänvisar man just anspelandet på människors känslor kopplade till godis som ingenting annat än en mycket framgångsrik marknadsföringskampanj. Nu tycker vi att det tillhör alla helger fre-lör, alla högtider (jul, påsk…), alla långresor i bil, biobesök, se film hemma, semestern, Mello och (för att inte tala om…) barnkalasen. Det är också det som gör att man känner sig utanför om man säger nej till slentrianätandet vid alla dessa tillfällen, för de är så många. Säga nej till fiskdamm med godispåse på ett barnkalas, går det?

Jag är själv en gottegris, som har på tok för positiva känslor kopplade till just en påse lösgodis då den funnits med i nästan allt mysigt jag gjort. Det är ju egentligen konstigt då den också varit med mig i de flesta illamåenden/ont i magen tillfällen också men det lyckas jag förtränga mellan gångerna. Ett tag hade jag en konspiratorisk tanke om att det i godiset fanns något beroendeframkallande ämne som gjorde att man bara längtade efter mer ju mer man åt (dagen efter, inte under illamåendet), men nu verkar man veta att det räcker att det är just socker för att skapa begär. Och idag finns det så mycket socker. Jag talade med en äldre kollega som tyckte att vi föräldrar idag är väl strikta och rädda för just socker för våra barn, att det är väl inte hela världen med en kanelbulle hit eller dit. Men jag tror att det beror på att det finns precis överallt på ett helt annat sätt än det gjorde bara när jag var barn. I boken ”Godis åt folket” blev det så tydligt att det handlar om just grymt bra marknadsföring från godistillverkarnas sida. De har lyckats få godiset att flytta från kioskerna, där biträdet plockade och man själv pekade, in i mataffären det är självplock med påsarna som har blivit större och större. Detta i takt med att godiset blivit billigare och billigare i förhållande till annat. Och det finns ÖVERALLT. Vi fikar mer och oftare på större bakverk, har mer tillgängligt godis, vi vill göra varje dag till en fest mm, mm. Och alla vill bjuda på något gott, som ett undantag. Men det blir för mycket. För ofta. Jag tror det är en motreaktion mot detta överflöd som gör att många föräldrar idag sätter sådana starka gränser som ”inget socker till mina barn” och kanske sårar mormor/farmor som ju hade tänkt att bjuda.

Att ändra vårt beteende är inte gjort i en handvändning. Vi som är föräldrar nu och ska förhålla oss till kulturen runt godis och den mängd socker som finns överallt, är ju fostrade i en annan tid. Eftersom jag som många andra idag är en person som i övrigt är mycket mån om att jag själv och vår familj har en hälsosam livsstil, kan jag ju vara hyfsat säker på vad som är rätt och rimligt vad gäller vår kost och vårt välbefinnande (Läs även gärna Happy Foods, Food Pharmacy, Karolinskas Sundkurs, blogginlägg kommer om dessa också.), men ändå komma på mig själv med att ifrågasätta vårt emellanåt mer strikta förhållningssätt gentemot socker & godis. ”Mina barn kanske får en mindre lycklig barndom om de inte får de där kanelbullesstunderna/lördagsgodiset”, som ju var positiva stunder för mig i min barndom. Samtidigt som en annan röst också säger mig att detta är något jag själv kämpar med idag och inte vill överföra på mina barn. Man kan mysa utan sötsaker. Punkt. Eller?

Men för vår stora flicka, Charlie, som nu känner till godis (och fått smak för det) så har lördagsgodis varit ett sätt att begränsa det, vilket hos oss aldrig ifrågasätts. Det är lördag som gäller, aldrig annars.  Jag har med kluven känsla gått med och köpt den där påsen på lördagar efter dansen. Först sa vi bara köpte choklad men sakteliga har det smugit sig in sega färgglada bitar i påsen. Vi har resignerat inför att hon vill, precis som andra vänner, köpa lördagsgodis. Men nu kommit till en kompromiss. Vi köper hem olika sorters ekologiskt godis som är färgat och smaksatt med naturliga ämnen (Kung Markatta har stort och bra sortiment). Sen kan hon plocka sina godisbitar där ur på lördagar istället. Det tyckte Charlie lät bra och det tyckte vi kändes bra. Och idag har vi testat detta med mycket lyckat resultat! Vi lekte godisaffär och hon fick välja godisbitar ur sortimentet och lägga i en burk som numera är hennes ”godisburk”. Och vet ni vad, hon tyckte att det var jättegott godis!! Yes!!!! 🙂

 

Ekologiskt godis – i vart fall bättre än lösgodiset.